Texter hämtade från mina inlägg på min Instagram.
Reseskildringar
2026-01 – London
London igen. Nästan fyra år sen senast. Det blev ingen soloresa denna gång utan en tripp i goda vänners sällskap. En tidig morgonflight och snart var vi framme till hotellet i de centrala delarna av staden.
Ser jag ut som Måns Zelmerlöv på min passbild? Denna liknelse uppmärksammades av vissa vid incheckningen men jag har svårt att se den. Och knappt innan dessa stavelser uppfattats så hade jag i gruppchatten fått smeknamnet ”mumsmums”.
Det var inga moderna trippelglas i rummet så ljudet läckte ordentligt in från baren på innergården i rummet. Men det gjorde inget för mig eftersom de visade slutspelet i dart-VM. De är oförskämt bra jämfört med mig som ibland träffar där jag siktar. Typ.
Ny dag och uppe innan solen. Det var kallt och bistert utanför, men med ett tydligt mål så åkte löparkläderna på. Det närliggande Primrose Hill är känt för att vara en av stadens bästa utkiksplatser med en fantastiskt vy över stadskärnans silhuetter. Jag var inte ensam, det var många på plats för att se morgonsolen sprida sina strålar över staden. Backen upp dit var, med Kalmar-mått, brutal. Men det var det absolut värt.
Sjungande tågvagnar och en ensemble på roller skates. Det är Starlight Express, min blott andra musikal och det var färgglatt och fullt av energi. Fantastisk koreografi och riktigt underhållande. Vi lämnar teatern och utanför blåser ett av stadens många cykelbud förbi tvivelaktigt snabbt. En snabb tutning varnar en chanstagande fotgängare. Lätt kaotiskt.
Under jord så dominerar däremot ordning. Och gnisslet från vagnarna när de blåser förbi många meter under jorden. Men till skillnad från vagnarna i Starlight Express så sjunger de inte, men de dansar över spåren i sin egen rytm och passagerarna kliver av och på med en koreografi lika självklar som den på scenen ovanför jord. En del anarki och en del ordning till trafiksoppan som är denna metropol
Ett oväntat smeknamn, nya matupplevelser och en fantastisk lampa föreställande symbolen för Londons tunnelbana som souvenir. Londons tunnelbana stimulerar mina sinnen på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Det är höjdpunkten varje gång jag är i London. Och fler gånger lär det bli.
2025-07 – Västerås
Vissa saker förändras inte. Stadskärnan i Västerås är så urbota tråkig och intetsägande. Du stiger av tåget och du möts av en ABB-logga, och den otroligt malplacerade glasskrapan fångar också snart din blick. Betong, glas och tegel, allt i en enda röra utan någon enhetlighet eller identitet. Västerås är verkligen inte en stad du minns efter du lämnat den.
Uppbjuden av jobbet och det var på dagen nästan fyra år sedan det senaste besöket till staden. Två på förhand redan intensiva dagar förstärktes av den pågående stadsfesten. Hur kan hela Västerås få plats på några få gator? Det vet jag inte, men oväsen kunde de föra och detta gjorde inte mycket för nattsömnen i mitt centralt belägna hotellrum.
Neh, elscootrar, ljud, människor och människor på elscootrar. Jag förstår verkligen inte charmen med det.
Vissa saker förändras inte. Jag är fortfarande glad att jag flyttade från staden.
2024-06 – Polen
Polen dag 1 & 2.
På dagen två år efter att jag lämnade Sverige för att åka västerut var det dags på nytt men denna gång söderut till den europeiska kontinenten. Inspirerad av förra årets tur på södra Öland, så klev jag på cykeln och började resan söderut mot dagens mål Karlskrona. Jag rullade genom fält och skog samtidigt som solen gassade över mig. Det var varmt men jag gjorde goda framsteg och efter nästan åtta mil i sadeln så nådde jag utkanterna av Karlskrona.
Efter att ha dödat timmar i ett kokande Karlskrona så var jag äntligen inne i hytten. Trött? Ja. Lätt att somna? Nej, men till rytmen från dieselmotorerna somnade jag slutligen in. Aldrig mer kommer jag ta en nattfärja. I alla fall inte på Stena Ebba, fy vad mycket det lät.
Solen gick upp och jag såg äntligen polsk mark. Efter några ytterligare mil på cykeln så var jag incheckad. Fantastiska cykelvägar med separata färger och separata filer. Som en bilväg fast för cyklister. Detta var en söndag och denna dag är alla butiker, enligt lag, stängda i Polen. Intressant koncept, men jag behövde en vattenflaska. Lyckligtvis fanns det undantag till regeln (bensinstationer, caféer osv…)
Jag hade ett primärt mål denna eftermiddag, stadens andra-världskrigs-museum. Utanför möts man av en maffig byggnad men huvudutställningen låg några våningar under jord. Det blev hissen ned till en mäktig och välgjord utställning med flera gripande och minnesvärda moment.
Med ett klick i en app så hade jag en taxi tillbaka och förberedelserna för kvällen kunde påbörjas: ett sedan länge bokat restaurangbesök. Det besöket blev däremot lite av en flopp. Språkförbristningar och min bristande restaurangerfarenhet resulterade i underbetyg på upplevelsen. Besöket blev kortare än planerat och resten av kvällen blev ganska spontan. Det blev en lång promenad genom avenyer prydda av den polska flaggan. Det var mycket folk ute. Det var ju söndag och en ny arbetsvecka stod för dörren.
På horisonten hägrade något ovan träden. Ett tegelfärgat kors kallat Millenniumkorset. som gav en fantastisk vy över ett soldränkt Gdańsk. En vy som gav energi. Energi jag visste jag skulle behöva inför den kommande dagen.
Polen dag 3, 4 & 5
Måndag och starten på en ny arbetsvecka för många men inte för mig. Första och den enda hela dagen på polsk mark. Minutiöst planerad. Stadsvandring, museibesök och Pizza Hut. Rundturen innehöll en blandad kompott. Från minnesbilder från avrättningsplatser till monument och statyer med ekivoka bakgrundshistorier.
Gdańsk kallas med all rätt “bärnstenens huvudstad” och har ett bärnstensmuseum i flera våningar. Jag fick gå in gratis när jag sa att jag var från Sverige (oklart varför). Mest minnesvärt från denna dag var däremot en person som kom fram och frågade: ”Är du en tysk youtuber?” Detta väcker flera frågor. Ser jag tysk ut? Ser jag ut som en youtuber? Eller ser jag ut som någon tysk youtuber? Så många frågor men så få svar…
Tisdag och sista dagen i Polen och tidig utcheckning men en sen avgång betydde mycket ledig tid. Dumpade all packning i ett underjordiskt förråd och sedan bar det ut till Westerplatte, platsen för startskottet av det andra världskriget.Taxi dit, taxi tillbaka. Käka, hämta packning och cykla de tre dryga milen mot färjeterminalen. Inte många lugna minuter hittills.
Jag sitter inomhus i terminalbyggnaden och observerar omgivningen. Det var inte många på plats så här tidigt. Någon som lyssnar på polsk folkmusik genom en brusig mobilhögtalare och utanför röker en busschaufför en cigarett efter att ha släppt av passagerare. Det var ett par timmar kvar tills jag kunde gå ombord båten. Denna natt på färjan sov jag bra, långt borta från motorernas vibrationer…
Karlskrona i kikaren och åtta mil i sadeln tillbaka till Kalmar? Nej, tack. Det fanns varken energi i ben och huvud så det fick bli tåget hem och tid för reflektion. Vad hade jag lärt mig? Att inte kunna modersmålet skapar hinder. Det skapar moment som är svårt att planera för. Vid flera tillfällen under resan var jag riktigt obekväm, riktigt ”krypa-ut-skinnet”-obekväm. På den nivå att jag sökte efter om det var möjligt att ta cykeln med på nästa flight till Sverige? Men jag blev kvar och gjorde allt jag planerat på förhand. Livet startar väl först när du känner dig obekväm?
2023-06 – Öland
Minisemester på södra Öland med cykel. Ambitiöst packad, men allt går ju inte att förbereda sig för. Dryga milen in så får telefonen smaka asfalt och tvärdör. Jupp, bara att stoppa in SIM-kortet i min sekundära telefon som var tänkt att agera cykeldator. Den fick nu bli min livlina på södra Öland.
Lätt stukad rullar jag vidare genom fält och småbyar. Målet för denna dag är Långe Jan. Det var tidig måndag och Öland var mer tomt än vanligt, jag mötte inga andra cyklister och antalet mötande fordon kunde räknas på en hand. Men jag såg en traktor, det är nåt i alla fall…
Lunchen käkades på den enda öppna restaurangen innan Långe Jan. Hur många restauranger finns det nu igen enbart på Kvarnholmen? Nu var det bara två mil kvar till fyren. Tur det, du kan bara se så många gröna fält innan alla ser likadana ut. Ett snabbt depåstopp på sista utposten innan fyren och äntligen såg jag den sticka upp ur det annars platta landskapet.
Vid fyren var jag däremot inte ensam. Det gick att hitta turister från alla tänkbara hörn i Europa. Dagens mil i sadeln satte sina spår när de 197 stegen upp i Långe Jan skulle bestigas. Utsikten var okej, men inte mer än så.
Dags att checka in för natten på Ottenby vandrarhem. Långt till allt, precis som med allt på denna del av ön. Det var sju kilometer till närmaste livsmedelsbutik, men den stängde vid 19. Inga möjligheter till spontanköp med andra ord och då duger chips och Red Bull som kvällsmat.
Sex mil ned betyder också sex mil hem. Genom byar och alvarmark, och landsvägar med bristande avstånd- och hastighetskontroll. Du har plåt i sex riktningar som skyddar dig, jag har en bit frigolit…
Det blev ingen tredje dag. Moralen var inte den högsta. Utflykten hade redan kostat mig fyra gånger mer än planerat och ville jag förlita mig på en sex år gammal, knappt fungerande, telefon under vandringen genom Mittlandsskogen? Nej, det får bli en annan gång. Lite bitter? Absolut inte…
Tips för framtida eskapader? Hyr en elcykel. Och tappa inte telefonen.
2023-04 – Örebro
Våren kom
med fågelsång.
Sol och skratt
allt man begär.
Det var som att resa ett par månader fram i tiden denna påsk. Från ett ruggigt Kalmar till ett soldränkt Örebro.
Det är alltid en speciell känsla i att återvända till Örebro. Trots att du nästan känner till varenda gatsten och hörn, så känner man sig ändå som en turist. Varje plats känns som ny, trots att de är fyllda med minnen. Bra minnen. Hade arbetssituationen varit bättre hade jag gärna blivit kvar i Örebro.
2022-06 – England
Dag 1 & 2
Äventyret inleddes med en odramatisk flygning, men med en vacker vy av nedstigande sol. Ett snabbt sänggående på flygplatshotellet följdes sedan av ett uppstigande och inmundigande av en baconbaserad frukost. Den enda hotellfrukosten denna resa.
Manchester nästa! (med byte ett byte i huvudstaden) På något vänster hade jag missat att 2/6 var en helgdag i England. Detta i kombination med firandet av drottningens 70 år på tronen ledde till sardinpackade tunnelbanor och tåg. Bilderna visar ögonblicket de inte var det. Alla var ute och firade; ung som gammal, liten som kort. Inte sällan i en hatt fylld av Union Jack.
Efter tåg genom den engelska landsbygden, så var jag framme i England näst största stad Manchester. Det blev en pizza i parken och sedan en löptur längs kanalen till Old Trafford. Sprang vilse på vägen tillbaka. Så går det när det inte finns några gatunamnsskyltar att följa… Tur att alla vägar leder till Rom, eller i det här fallet, Piccadilly.
Dag 3
Morgontåget till Liverpool och blev varmt välkommen av den brittiska sommaren, också känd som regn. Ut ur tågstationen och på horisonten, ovanför de andra byggnaderna, reste sig det över 100 meter höga tornet i Liverpools katedral. Ett bra riktmärke att gå emot.
En byggnad vars inre är svårt att sätta ord på. Ett absolut magiskt valv vars höjd gav en ont i nacken. Volym räknat är det världens femte största katedral. Där kan jag tänka mig. Man kände sig inte speciellt stor där inne…
Ett uppehåll i det brittiska sommarvädret följde en samtidigt som man gick ned mot hamnen. Jag ignorerade den långa kön till Beatlesmuseumet. Jag var hungrig. Hungrig på fish’n chips. Och till skillnad mot den du köper på typ O’learys i Sverige så smakade den fisk.
Tillbaka i Manchester så var tanken att besöka biblioteket som inspirerade Harry Potter-filmerna, men det var stängt på grund av helgdag. Det blev istället ett besök på stadens industrimuseum och på hemvägen hittade jag en relik.
Dag 4
Dags för en tur till landet där de talar rövarspråket, eller Wales. En guidad busstur med 40 andra och vår man-of-the-day var engagerade Adrian. Lyckades få han att räkna till tre på svenska under ett av stoppen…
Turen började med stadsbesök. I kustnära Llandudno blåste vinden så pass att man kände sig om hemma. I den historiska staden Conwyn dominerade det magnifika slottet och dess ringmur.
Från kusten svängde bussen in mot landet till Snowdonia nationalpark. Vi möttes av en dal som kunde vara hämtad från en saga, omgärdad av klippiga toppar. Fortsatta besök i små sömniga städer på landsbygden avslutades med en promenad på en 60+ meter hög akvedukt.
Sista kvällen i Manchester avslutades på puben nästgårds. Kallprat med bartendern avslöjade att en av stammisarna varit i både Norge och Sverige. Han gillade inte Norge. Sverige var bättre enligt honom.
Dag 5 & 6
Ny dag. Ny stad. Tåget tar oss söderut mot Gloucester. Och jag var inte ensam på tåget. En av sträckorna var så överbokade att det satt barn på väskhyllorna. Ska aldrig igen klaga på SJ…
Hotellet för denna tre dagars vistelse var en byggnad med anor från 1400-talet. Det var också representativt för staden som helhet. I stadens centrum gick det inte att hitta några byggnader yngre än ett par sekel. Raka motsatsen mot betongjunglen som var Manchester.
Efter en natt utan att ha blivit väckt av byggnadens påstådda gastar och spöken, blev det en promenad mot den närliggande katedralen. En mäktig byggnad, både under och ovan jord. Det blev lugn kväll med lite dart, ville inte slösa allt för mycket energi eftersom jag visste vad som väntade följande dag…
Dag 7
Tåget över till grannstaden Cheltenham, mest känd för hästkapplöpningstävling, som idag blev utgångspunkten för resans ordentliga fystest. Målet var att med cykel ”bestiga” två närliggande kullar. Jag är inte galen, så valde förstås att hyra en elcykel för denna eskapad.
Det är läskigt att cykla i ett land där de cyklar på vänster sida. Med hjärtat i halsgropen tog jag mig ut ur staden och vidare mot Crickley Hill, en nätt 120 meters kulle. Uppför var inte kul. Det var inte heller kul nedför. Svettig så såg jag nästa mål, Cleeve Hill, ~330 meter över havet.
Och usch vad jobbigt det blev. Och då hade jag hjälp av en elcykel, men vid flera tillfällen fick jag gå med denna 20 kilos bjässe uppför branter. Och det var inte kul. Men som som tur var utsikten väl värd all möda. Man kom upp som på en platå på vilken det gick får och betade. Vägen nedför var förstås inte speciellt kul, men som tur var hade cykeln skivbromsar (som lät så pass att de kunde väcka de döda…)
Det tog en stund, men hittade så småningom ”hem”. Det blev inte mycket gjort den kvällen. 590 cyklade höjdmeter fördelade på omkring 35 kilometer hade gjort sitt på kroppen…
Dag 8
Nu bar det av mot Brighton, Englands kanske mest kända semesterort tillika min första långvariga kontakt med kusten.
Mina två nätter i staden skulle spenderas på ett hotell utan på ett B&B. Välkomnades in i hemmet med ett personligt skrivet välkomstkort. Efter tips och råd om staden, så gick jag genom hans hall, försökte undvika hunden och katten, och sedan ut ur huset.
Läget var fantastiskt. Det räckte med att titta till höger efter jag stängt ytterdörren för att se det turkosfärgade vattnet. Den kraftiga vinden fick en känna sig som hemma. Det gjorde även det kraftiga regnet som följde…
Staden var full av liv. Fulla uteserveringar, men en tivolipir med begränsad aktivitet på grund av blåsten. Lite synd. Hade gärna spenderat pund där. Som England sig bör, så fanns det en pub i varje gathörn, även på gatan där jag bodde. Det visade sig var den bästa pubupplevelsen under denna resa.
Dag 9
En ovanligt stark morgonsol orsakade resan första bränna. En tre kilometer lång promenad längs en sömnig strand avslutades med en vy över ortens vita klippor. Inte i klass med Dovers dito, men ändå sevärt.
Nackdelen med inte betala för den serverade frukosten är att man måste gå ut och handla den själv. Fördelen är att du måste gå ut och handla den själv. Detta gör att varje morgon blir lite av en skattjakt på frukostbröd. Frukost hittades och inmundigades. Denna jakt gör också att man upptäcker saker som troligen annars hade missat. Som till exempel spelhallen som Gud glömt, en spelhall vaktandes av en halvmeter hög och blek docka…
Det blev ingen cykeltur som tidigare planerat. Resan började ta ut sin rätt på kroppen. Det var tid för lugnare aktiviteter. Och vad är då inte bättre än att transporteras upp över 120 meter över havet? Maximal överblick över staden med minimal ansträngning. Minimal ansträngning blev också temat för kvällen, London väntade ju dagen efter.
Dag 10
London Calling! Direkttåg mot resans sista stad. Efter en kortare promenad i bastun som är Londons innerstad så stod jag utanför hotellets låsta dörr. Trodde jag. Väntade i säkert 20 minuter innan vaktmästaren informerade mig att incheckningen var i en annan byggnad. I receptionen hörde jag svenska för första gången under resan. Lät som familjen kom från västkusten.
Jag bodde längst upp i huset. En liten halvtrappa och två dörrar för att komma in rummet. Det var som tiden stått still i rummet. Du spolade i tolatten genom att dra i en kedja, något jag enbart sett på film. Interiören fick också en att känna att man var en extra i Faulty Towers… men det var centralt och nära tunnelbanan.
Hur upplever man mest av en stad som du bara befinner dig 48 timmar i? Jo, en guidad busstur förstås. En sakta sjunkande sol kastade långa skuggor och badade sevärdheterna i varmt ljus. Och det fick räcka för kvällen. En av resans höjdpunkter väntade dagen efter.
Dag 11 & 12
Så… då var det dags för troligen den mest efterlängtade aktiviteterna under resan. Det var dags för rundturen i det brittiska parlamentet. Med vad som kunde liknas med en gammal .mp4-spelare och ett par hörlurar, så guidas jag genom de historiska lokalerna. Och visst var det en upplevelse. Att stå på armlängds från debattbänken och talarstolen i House of Commons var minst sagt en speciell känsla…
Den enda hela dagen i London innebar förstås ett hektiskt schema. Londons kollektivtrafik tog mig österut till Greenwich, hem för turistfällan nollmeridianen. Observatoriet 50 meter havet gav en fantastisk utsikt över finansdistriktet Canary Wharf. Benen värkte och magen började kurrade. Och då var klockan endast runt 12… Jag tänkte passa på att ta en lunch i området. Hittade en större sportpub. Jag beställde käk och satte mig ned. Sedan hände inte så mycket. Maten anlände aldrig, och som den svensk jag är, så lämnade jag utan att säga något…
Det fick bli två dextrosol-tabletter istället och tillbaka till där vi började dagen i Westminster, men nu var det dags att gå under jorden. Bokstavligt talat. Chruchill War Rooms var platsen ifrån landet styrdes när bomber föll från ovan. Det var klaustrofobiskt och dåligt belyst. Majoriteten av inredningen var original. Alla de stora kartorna som präglade väggarna vad det mest minnesvärda.
Nu var jag ordentligt hungrig och eftersom det var den sista kvällen i England och dags att unna sig nåt gott att äta. För ovanlighetens skull blev det både en förrätt och en huvudrätt. Maten var väl inget speciellt, men det var givande att samtidigt att se solen sakta gå ned samtidigt som man reflekterade över ens resa som snart var över…
Solen gick upp över London en sista gången och det var dags att lämna ön. Utcheckad och dags att bege sig mot flygplatsen. För första gången under så ska tåget strula. Lite dåligt skyltat men hamnade till slut på annat tåg som två stationer senare blev en buss, så var jag framme på Stansted. Efter en ockerdyr flygplatslunch, några timmar i terminalen lajvandes Viktor Navorski, försening, och blandad information av Ryanair, så satt jag ombord planet hem till det avlånga landet i norr…
Övrigt
2024-11 – Flytt till Trekanten
Jag börjar bli bra på detta. För lite drygt fem år sedan packade jag ned det sista inför flytten från Örebro till Västerås. Fem år och fem olika dörrnycklar har det blivit sedan dess. Det trodde jag inte när jag fick nycklarna till ettan i Västerås.
Det är alltid intressant att reflektera över det man packade i. Reflektera om det som följde med till Trekanten men också om det inte fick chansen. Är det behov som inte längre finns och värderingar som förändrats? Är det jag som utvecklats? Det är svårt att komma ifrån att detta inte känns som en start på något nytt, något större, en karaktärsutveckling kanske. Trots denna bortsortering så blev det 46 flyttkartonger till slut. Ett anmärkningsvärt antal enligt flyttfirman.
Mycket nytt och okänt väntar. Kallhyra, egen entré och en liten gräsmatta med flera blomlådor att sköta om. Men lägenheten här ute börjar allt mer likna ett hem och det finns idéer för hur uteplatsen ska formas till våren.
Oxhagen var nära till allt men aldrig tyst och det kommer till en punkt där det inte längre är hållbart hur nära det än är Giraffen. Trekanten? Vi får se om temperaturen på gröten är lagom här ute och hittills har jag inget att anmärka på. Allt går lite långsammare. Allt är mycket tystare.
Och det behöver jag.
2024-04 – Cårhuset
I dag är det åtta år sedan Cårhuset öppnade senast. Det var lördagen den 2:a april 2016. Vi slog upp dörrarna och folk strömmade in.
Cårhuset öppnade lagom till Nollningen 2014 och jag klev på som ansvarig för Cårhusets marknadsföring samma höst. Förenklat så var mitt uppdrag att berätta för omvärlden att vi existerade. Affischer skapades och sattes upp och inlägg på sociala medier delades.
Cårhuset var ett ambitiöst projekt. Två ingångar, två våningar och fem barer. Men det skulle aldrig bli. Det läckte enorma mängder ljud till grannarna ovanför och Cårhuset blev tvungna att tillfälligt stänga för att försöka åtgärda läckaget. Ett problem som alltid kom att förfölja lokalen.
Att aldrig kunna utnyttja lokalens fulla potential gjorde vi fick pröva andra koncept. Vi hade föreläsningar, konserter, sittningar, stand-up och temakvällar. Men vi fick alltid kämpa i motvind. Slutet var, dessvärre, oundvikligt och i mars 2016 tog vi beslutet att lägga ned Cårhuset. Ekonomin räckte helt enkelt inte till.
En sista kväll fyllde lokalen. Det var svårt att få ut folket vid stängning och jag förstår det. Nu fanns det inte längre någon gemensam samlingsplats för Kalmars studenter.
Kvar fanns en konkurs att hantera. Med allt vad det innebar. Det var intensivt, stressigt och lite sorgligt men vi lyckades. Lokalen började tömmas samtidigt som vårkvällarna blev längre och glöden från kvällssolen lös upp de nästan tomma lokalerna. Kort därefter lämnade vi Cårhuset, larmade en sista gång och lämnade det till sitt öde.
Åren passerade, de röda dörrarna började blekna och fyllas av klotter. Jag minns alla gånger som jag gått förbi och tänkt ”Jag undrar hur det ser ut där inne?” Kanske låg det något bortglömt jobbarkort kvar i garderoben?
Nu har skylten plockats ned och alla yttre spår av Cårhuset är borta. Ett ställe som betydde mycket för mig och för många andra. Men kvar har vi våra minnen. Av Agwan, av glädjen och av gemenskapen.
Tack till alla som gjorde det möjligt!
2023-12 – Hedersmedlemskap, SPIIK
Mitt äventyr i SPIIK började hösten 2013. En affisch hade satts i Teknikums katakomber. SPIIK-bandyn sökte funktionärer, så kallade ministrar och “sportminister” lät intressant. Turneringsansvarig och allt. Naiv som jag är så trodde jag att det var en seriös innebandyturnering. Ack så fel jag hade… men lite biten hade jag allt blivit.
Styrelsevalet stundade och jag sökte posten som sekreterare. På mötet blev jag däremot nominerad till ordförandeposten. Jag accepterade nomineringen och valdes till posten. Och där blev jag kvar i två år. Två år av nyttiga erfarenheter, viktiga sociala kontakter och en gigantisk vinstcheck…
Efter ett halv decenniums äventyr i norröver var jag tillbaka i Kalmar. LAN, nollningar, styrelseöverlämning och snart ett år som föreningens verksamhetsrevisor. Kul att igen kunna engagera sig i den förening som var så mycket av ens liv under två år.
Onsdag, 6 december. Medlemsmöte på Lék-Stugan. Jag hade inte hunnit gå igenom dagordningen och blev överraskad över en proposition om att välja in mig som hedersmedlem i föreningen. Det fanns ingen tid för att bli nervös. Beslut fattades och plötsligt så var jag hedersmedlem i SPIIK. Sedan föreningen grundades 1989 så har den lätt haft en bra bit över 1000 medlemmar. Jag blev föreningens blott sjunde hedersmedlem.
SPIIK:s grundare, Juel, Sigge, Clara med flera. En hedersam skara. Och nu också jag. Jag hade svårt att ta in det då. Jag har även svårt att ta in det nu, men en dag kommer jag förhoppningsvis att kunna göra det.
Tack till alla medlemmar som röstade för propositionen och ett ännu större tack till @spiikkalmar styrelse. Och förstås tack till alla er som under åren gjort detta möjligt. Jag hade inte varit här utan er.
Nu fortsätter äventyret, vem vet vart det kommer sluta…